Bråk

Mamma tröstar när jag gråter, för att "pappa" bara skriker, och jag har knappt ätit någonting idag. Hurra för att jag kom undan.

Anledningar

Anledningar till varför detta är dåligt och jag borde sluta:
- Koncentrationssvårigheter -> lär mig inget i skolan -> bortslösad tid
- Dåligt minne -> lär mig inget -> inget jobb
- Orättvist mot folk som bryr sig, typ mamma
- Extremt håravfall
- Ser sliten ut och äldre än vad jag är
- Ingen mens
- Lågt blodtryck
- Insomnia
- Kan få bestående skador

Alltså jag hatar mig själv så galet mycket. VAD FAN är det jag gör?!
Jag får skynda på lite så jag kommer ner de där kilona så jag kan sluta med detta, kanske.
Att gå tillbaka kommer göra att jag känner mig mer som en valross än vad jag redan gör!
Nej. Får ta detta lite i taget. Ner i vikt, upp med humör.


Träning

Frukosten avklarad. 3 Tuggummin och 1,5 koffeintablett + lite vatten. Det är ju givet att tablettjävlarna ska smaka fan. Så himla vidrigt, verkligen, även fast man sväljer dem hela.
Dulcolax kör med falsk marknadsföring. Eller vad man ska kalla det. Det står att de ska verka inom 6 - 12 timmar, men för mig tar det alltid längre tid. Alltid ska man behöva planera, planera och planera... Well well, it takes some work to make it work!
Träning idag. Det är verkligen underbart att träna om man gör något man tycker om! Man vill aldrig sluta, och jag tycker inte att man kan kalla det träning då direkt. Mer... lek? : )


Mamma <3

Jag hatar när mamma kramar mig hårt som om att känna efter om hon kan känna benen.
Mest hatar jag när hon ser på mig sådär ledset, plågsamt. Det skär inombords.
Och även fast att "pappa" klagar, så köper hon alla lättprodukter som jag ber om! Hon vill inte ha bråket...
Hatar mig själv för vad jag gör mot henne. Och här sitter jag och planerar hur jag ska komma undan frukosten imorgon.

Första.

Här är min resa. Min resa till mitt mål och kanske längre, och vad som kommer hända efter det.
Jag kommer att vara anonym, iallafall till en början.

Första målet - 49 kg. 2 kg kvar (Igår var det det, idag är det nog längre). En evighet.

Förut så tänkte jag att när jag nått dit, så var jag klart. Jag har sett det som något jag bara måste klara.
Just a random accomplishment.
På senaste har jag börjat tvivla. Skulle inte 48 vara bättre? Det är inte lika nära 50-gränsen, och så är det ett jämt tal. Jag har svårt för ojämna tal. En av mina "fixer".

Jag ska bort om några dagar. Det skrämmer mig och gör mig sjukt nervös, för att jag kommer kanske bli tvungen att se min "trigger" i ögonen. Om det blir så - så hoppas jag att det ger mig motivation. God knows I could use some.


RSS 2.0