Varför skulle ett fel belönas med guldstjärna
Jag vill så gärna ha en pojkvän. Eller en vän som finns i närheten! Någon som kunde hålla koll på mig, hjälpa mig, stötta mig.
uuuh i'm sorry but all i can see here is me, me, me. i'm sorry for being a self-centered bitch. i'm sorry for everything
Men visst förstår jag. Vem skulle nånsin kunna tycka om mig? Speciellt om de visste sanningen?
Gud, vad underbart det skulle vara om man kunnat lämna ut sin blogg till de som finns i ens liv, så de kunde få veta. Veta allt som jag inte säger, varför jag ofta inte kan, eller orkar äta, medans jag vid andra tillfällen äter mer än de flesta. Och sedan i hemlighet äter mer än lika mycket till när jag kommer hem. I hemlighet. Att jag sedan bara vill kräkas, fast jag inte kan. Att jag vill bokstavligt talat skära bort magen med allt fett från min kropp. Och det ända jag kan göra är att överdosera laxeringsmedel, för då är har jag iallafall inte suttit helt passiv medans alla kalorier lägger sig på min mage, mina lår, mina armar och överallt.
Tänk om någon visste, att jag skulle kunna gå dagar, veckor (?) utan någon riktig mat, levandes på light-läsk, vatten, koffeintabletter, och, om jag fick det införskaffat, efedrin eller liknande.
Tänk om någon visste, hur jag planerar och smider planer, lögner, ursäkter, för att slippa äta, eller för att bara spara in på kalorierna så jag kan äta ett glasspaket själv med lite mindre ångest.
Tänk om någon visste, hur mycket en liten (haha, skämt åsido) tjej som jag kan proppa i mig, just bara för att det är så gott, så förbjudet.
Nej. Enough. Just nu har dagens dos laxering börjat komma ner i tarmarna, jag känner att upproret är på gång. 5 st tror jag har slunkit ner under kvällen. En alvedon också, hittils. Men jag har en karta och ett glas vatten i beredskap, det blir en till innan jag går och lägger mig. Visserligen förtjänar jag smärtan, men ja... Jag är för klen helt enkelt. Vill inte ligga och gråta ner i kudden, ihopkurad som en liten boll, bitandes på täcket för att det gör så ont, så jävla ont.
uuuh i'm sorry but all i can see here is me, me, me. i'm sorry for being a self-centered bitch. i'm sorry for everything
Men visst förstår jag. Vem skulle nånsin kunna tycka om mig? Speciellt om de visste sanningen?
Gud, vad underbart det skulle vara om man kunnat lämna ut sin blogg till de som finns i ens liv, så de kunde få veta. Veta allt som jag inte säger, varför jag ofta inte kan, eller orkar äta, medans jag vid andra tillfällen äter mer än de flesta. Och sedan i hemlighet äter mer än lika mycket till när jag kommer hem. I hemlighet. Att jag sedan bara vill kräkas, fast jag inte kan. Att jag vill bokstavligt talat skära bort magen med allt fett från min kropp. Och det ända jag kan göra är att överdosera laxeringsmedel, för då är har jag iallafall inte suttit helt passiv medans alla kalorier lägger sig på min mage, mina lår, mina armar och överallt.
Tänk om någon visste, att jag skulle kunna gå dagar, veckor (?) utan någon riktig mat, levandes på light-läsk, vatten, koffeintabletter, och, om jag fick det införskaffat, efedrin eller liknande.
Tänk om någon visste, hur jag planerar och smider planer, lögner, ursäkter, för att slippa äta, eller för att bara spara in på kalorierna så jag kan äta ett glasspaket själv med lite mindre ångest.
Tänk om någon visste, hur mycket en liten (haha, skämt åsido) tjej som jag kan proppa i mig, just bara för att det är så gott, så förbjudet.
Nej. Enough. Just nu har dagens dos laxering börjat komma ner i tarmarna, jag känner att upproret är på gång. 5 st tror jag har slunkit ner under kvällen. En alvedon också, hittils. Men jag har en karta och ett glas vatten i beredskap, det blir en till innan jag går och lägger mig. Visserligen förtjänar jag smärtan, men ja... Jag är för klen helt enkelt. Vill inte ligga och gråta ner i kudden, ihopkurad som en liten boll, bitandes på täcket för att det gör så ont, så jävla ont.
Kommentarer
Trackback
